På resa genom sällsamheten

Dagen då jag hade utvecklingssamtal på jobbet.
Dagen då jag tog steget.
Dagen då jag släppte bomben.

Den dagen valde jag att gå ned till tre dagars arbetstid i veckan.

Det emottogs med blandade känslor av berörda parter.
En sak hade de dock rörande gemensamt.
Alla tyckte att jag, för min egen skull, gjorde rätt.

Varför gjorde jag det?

För att tvinga mig att släppa tryggheten i det kända, bekväma.
För att inte tillåta mig att vänta och tveka livet ut.
För att ge mig möjlighet att satsa fullt ut och helhjärtat.

På vad?

På mig.
På mitt skapande.
På lyckan.

Efter över ett decennium väntan.
På att ha möjlighet.
På att våga.

Den dagen då jag tog steget.
Den dagen var jag skakig i knävecken.
Den dagen hade jag fjärilar i magen.

Men det är ok. För den dagen var

Idag.