På resa genom sällsamheten

Jag fick en scen i huvudet i morse. Väldigt tydlig i färger, ljus och skugga. Jag hörde karaktärerna i scenen tala till varandra, kunde känna doften av platsen, miljön, känslostämningen.

När jag satte mig ned för att nedteckna det hela drabbades jag ögonblickligen av ångest och låste mig fullständigt efter första meningen. Ett tillstånd jag aktivt försökt bekämpa de senaste två åren sedan jag gav mig utrymme att de facto vara kreativ.

Stundtals går det och då riktigt bra. Under tiden har jag studerat hur andra förhåller sig till skrivprocessens hantverk. Det har varit både lärorikt och inspirerande, men med efter ett uppehåll i skrivandet så försätts skrivförmågan bakom mentala lås, bommar, galler, you name it.

Det har jag försökt bearbeta på allehanda sätt. Genom terapi, självsuggesion, meditation etc. Arbetet har hjälpt mig på så sätt att mitt förhållande till mig själv, andra och världen i stort är mer balanserat och harmoniskt än det någonsin varit. Men den självpåtagna självcensuren när det gäller skrivandet kvarstår likafullt till denna dag.

Så länge jag inte tänker på det vill säga. Så länge jag inte försöker prestera. För gör jag det kravlöst och lekfullt så flyter det på långt bättre. Som nu. Fast bloggande räknas inte. Eller? ;)

Hur som helst. Jag behövde få ur mig känslan bakom scenen och skrivandet tilläts inte vara min kanal. Istället slet jag åt mig en lerklump och började karva. Jag vet inte exakt hur länge jag höll på. Under timmen i alla fall. Känslan var min enda kompass. Resultatet ser du nedan.

En gammal, ärrad, trött och väderbiten vandrare.

Det var när jag tittade på lerklumpen och såg den titta tillbaka på mig som jag insåg det.

Hade jag inte haft skrivkramp skulle jag aldrig ha tillåtit mig att ge min kreativitet andra uttryck och än mindre givit mig hän med den dedikation som krävs för att lära sig ett hantverk.

För visst är det ett hantverk att bemästra. Och jag är i början av resan.

Men saken är den att hela kroppen slappnar av, njuter, fröjdas av, att jag vidrör leran, låter min energi forma den och skapa tillsammans med den. Ett tyst och smått euforiskt samarbete oss emellan.

Så kan det vara.

Lås inte fast dig vid idéer över hur saker och ting måste vara. Allra minst gällande dig själv. Precis när du tror dig veta så upptäcker du nya sidor. Överraskande sidor. Underbara sidor. Det betyder inte att du är världsmästare på dem ögonblicket du upptäcker dem. Du måste lära dig att krypa innan du kan gå och springa precis som alla andra.

Men det har inte med saken att göra. Målet är inte att bli världsmästare.

Målet är resan. Att göra vad hela du fröjdas av i varje andetag.

Just nu ger skulpterandet mig den upplevelsen. Så då får det vara så. Skrivandet får vänta. Framgent kanske det också blir en lika njutbar kanal för kreativitet. Men just nu är det leran.

Varför bekämpa sig själv?

Varför göra det svårt när jag kan göra det lätt?

Varför komplicera saker när det är enkelt?

Precis.