På resa genom sällsamheten

År 2009 ligger inbäddat i snö och väntar på att få somna in och gå till historien (avsiktligt undvikande av melodramiskt rim). För många har detta år varit minst sagt utmanande, jag själv inräknad. 2007-2008 var dock mycket tuffare för mig personligen. Skärseld la grande. Då var jag (och sade det högt då vi räknade in det nya året) jävligt nöjd över att det gamla året äntligen var över och att jag på något märkligt sätt lyckats överleva även det.

Nåväl. 2009 har varit vändningens år för mig. Något av en fågel Fenix. Pånyttfödd ur skärselden (varning: dramanivån på väg att överstiga gängse toleransnivå) och allt det där. Skrämmande? Lite. Spännande? Definitivt!

Resan fortsätter och vägen kan tyckas bitvis väldigt tung. Men det ger sig, vad det än är, så ger det sig det också. Det blir bättre. Våga tro på dig själv även om det känns som hela världen är emot dig. Det kommer ljusare dagar, även om det skulle se mörkt ut nu.

Det är ditt liv. Det är din väg. Vandra den rakryggad. Det är du värd.

Jag fick en scen i huvudet i morse. Väldigt tydlig i färger, ljus och skugga. Jag hörde karaktärerna i scenen tala till varandra, kunde känna doften av platsen, miljön, känslostämningen.

När jag satte mig ned för att nedteckna det hela drabbades jag ögonblickligen av ångest och låste mig fullständigt efter första meningen. Ett tillstånd jag aktivt försökt bekämpa de senaste två åren sedan jag gav mig utrymme att de facto vara kreativ.

Stundtals går det och då riktigt bra. Under tiden har jag studerat hur andra förhåller sig till skrivprocessens hantverk. Det har varit både lärorikt och inspirerande, men med efter ett uppehåll i skrivandet så försätts skrivförmågan bakom mentala lås, bommar, galler, you name it.

Det har jag försökt bearbeta på allehanda sätt. Genom terapi, självsuggesion, meditation etc. Arbetet har hjälpt mig på så sätt att mitt förhållande till mig själv, andra och världen i stort är mer balanserat och harmoniskt än det någonsin varit. Men den självpåtagna självcensuren när det gäller skrivandet kvarstår likafullt till denna dag.

Så länge jag inte tänker på det vill säga. Så länge jag inte försöker prestera. För gör jag det kravlöst och lekfullt så flyter det på långt bättre. Som nu. Fast bloggande räknas inte. Eller? ;)

Hur som helst. Jag behövde få ur mig känslan bakom scenen och skrivandet tilläts inte vara min kanal. Istället slet jag åt mig en lerklump och började karva. Jag vet inte exakt hur länge jag höll på. Under timmen i alla fall. Känslan var min enda kompass. Resultatet ser du nedan.

En gammal, ärrad, trött och väderbiten vandrare.

Det var när jag tittade på lerklumpen och såg den titta tillbaka på mig som jag insåg det.

Hade jag inte haft skrivkramp skulle jag aldrig ha tillåtit mig att ge min kreativitet andra uttryck och än mindre givit mig hän med den dedikation som krävs för att lära sig ett hantverk.

För visst är det ett hantverk att bemästra. Och jag är i början av resan.

Men saken är den att hela kroppen slappnar av, njuter, fröjdas av, att jag vidrör leran, låter min energi forma den och skapa tillsammans med den. Ett tyst och smått euforiskt samarbete oss emellan.

Så kan det vara.

Lås inte fast dig vid idéer över hur saker och ting måste vara. Allra minst gällande dig själv. Precis när du tror dig veta så upptäcker du nya sidor. Överraskande sidor. Underbara sidor. Det betyder inte att du är världsmästare på dem ögonblicket du upptäcker dem. Du måste lära dig att krypa innan du kan gå och springa precis som alla andra.

Men det har inte med saken att göra. Målet är inte att bli världsmästare.

Målet är resan. Att göra vad hela du fröjdas av i varje andetag.

Just nu ger skulpterandet mig den upplevelsen. Så då får det vara så. Skrivandet får vänta. Framgent kanske det också blir en lika njutbar kanal för kreativitet. Men just nu är det leran.

Varför bekämpa sig själv?

Varför göra det svårt när jag kan göra det lätt?

Varför komplicera saker när det är enkelt?

Precis.

Tiden går. Snabbare och snabbare vad det verkar. Eller så är det för att det lackar mot jul eller att jag har nästippen millimeter från och min nära nog odelade uppmärksamhet på den lerfigur jag för tillfället pillar vidare med. Med någorlunda tillförlitlig överslagsräkning har jag konstaterat att jag hittills har lagt 300 timmar på att lära mig att skulptera. Det blir typ 40 arbetsdagar det. Som jag klämt in på runt 3 månader utöver mitt betalda regular-job-kind-of-job. Jösses. Nåväl. Så länge man har kul spelar det ju ingen som helst roll. Vem vet. Till slut kan jag börja ta beställjobb även i lera. Men fram tills dess (och även därefter) är det leken som är prio ett.

Här är den senaste skapelsen; Black Balloon Girl. Hon är baserad på Matt Dixons "Black Balloon" och tog runt en tiondel av min totala lerlekartid att ta från papper till färdig figur inklusive ballong och ståltrådssnöre. Min version är muskulösare än originalet och har delvis andra klädesplagg. En studie i anatomi. Borträknat ballongen är figuren runt 17-18 cm (7 tum) hög.