På resa genom sällsamheten

Så fick han äntligen, tack vare astma, sin kropp till slut. Guybrush alltså. Det var jag som hade astma. Av någon anledning finner jag lerlek väldigt rofyllt och avslappnande. Något som hjälper enormt att hantera astma-anfall.

Hur som helst så blev Threepwood färdig (minus öronringar och färg då) på totalt 15 timmar och står 14 cm hög och stöddig med krok istället för hand (som ligger avhuggen och voodoo-poxad vid hans fötter).

Det var strax över en månad sedan jag började pilla med polymerlera. Fortfarande väldigt skoj. Roligare nu faktiskt än vid start. Det finns så mycket att lära och bemästra. Yay!

Hur som haver, nu ska jag börja spela tredje episoden i Tales of Monkey Island. Yaaarr!!

I lördags spelade jag Tales of Monkey Island. Föregångarna var några av min uppväxts absoluta höjdpunkter när det gäller äventyrsspelande. Skönt att genren börjar få ett uppsving igen, om än i ny tappning. Den här gången hade jag laptopen kopplad till widescreen-teven, trådlöst tangentbord och mus till hands, liggandes i soffan tillsammans med två goda vänner. Där löste vi första kapitlet tillsammans mellan tuggor av torrfoder och klunkar av svart koffeinstinn sockerlösning (dvs chips+cola).

Jag blev så nostalgihög (eller så var det sockret, vad vet jag) att jag bestämde mig för att göra Guybrush i lera. Sagt och gjort. Första etappen (huvudet) blev färdig efter 8 timmars pill. Först efter att jag brände den så insåg jag att jag glömt att applicera bockskägget och ringarna i öronen. Det är förbaskat bra att det går att göra sådant i efterhand...

Lite superlim senare och Kalles arm var som ny. Han kastade sig raskt upp i sadeln utan minsta tveksamhet. Eller snarare upp på den slitna läderbollen (eller vad jag nu kan få det där sista-minuten-användandet av lerklumpsrester att likna). Så givetvis, när Kalle väl finner balansen och börjar stila igen så kommer den där lömska tygtigern smygande. Bäst att ha tuben med superlim redo. Kul var det i alla fall. Att skapa dem. Och att läsa serien. Innan den lades ner 95. Tänka sig. Till och med Kalle tvingades växa upp. Stackars Hobbe...

Säg hej till Kalle, eller Calvin som han egentligen heter. Jag gjorde honom på ett par timmars filurande med Super Sculpey Firm. Dessvärre dök han på näsan kort efter fotosessionen och tappade ena armen. Skört material utan armering det där tydligen. Det blir till att låta bli att snåla med ståltråden i fortsättningen. Men det lär mig också hur man lagar lerfigurer. Så det är inte någon förlust. Vadå? Jodå, givetvis kommer hans tygtigerkompis att göra honom sällskap framgent.

Jag har lekt med lera igen. Den här gången Super Sculpey Firm. Eller snarare sagt en blandning av den och vit Cernit. En annan Harley än min seriefigurskanin fick stå modell den här gången. Seriefiguren Harley Quinn fick det bli. Två arbetsdagar senare så bidde det här. Frågan är hur jag går vidare... (skapelseprocess so far ser du om du klickar på bilden)

Idag hade jag och Super Sculpey Living Doll vår första date. Det var kärlek vid första ögonkastet. Något helt annat än att jobba med Cernit som jag gjort de tidigare figurerna med.

Efter lite skissande så fick jag fram en seriefigursvariant av mig själv som fick stå som grund för lermodellen. Den fick eget liv i leran och uttryckte sig bättre där än på papper.

Dessvärre ville digitalkameran inte fokusera på det färdigbrända resultatet. Oavsett belysning eller bakgrunder jag försökte mig på. Ett kungarike för en systemkamera. Eller dagsljus. Mobilkameran då? Nej, samma elände där (se nedan).

I väntan på dagsljus har jag ägnat mig åt att pilla lite med Autodesk Mudbox. So far...I like! Väldigt intuitivt. Men en Wacom tablet är definitivt att rekommendera. Jag får lära mig 3D Studio MAX också, eftersom Mudbox endast tar färdiga objekt att jobba med. Nåväl. Modellering är kul, digitalt såväl som traditionellt så inte mig emot.

Och jag skulle bli författare jag. Nåväl. Flera strängar på lyran är inte helt fel det heller. Författare, skuptör och serietecknare? Tja, varför inte?

Jaha. Att jorden skulle hinna runt solen 37 varv sedan min födelse innan jag satte en fot i grannlandet i väster är ju högst märkligt. Men glad att jag till slut tog tillfället i akt och gjorde det är jag.

En vän skulle flytta till Stockholm och ville ha sällskap i sin hyrbil från Bergen, så sagt och gjort. Mycket åka blev det av. Räknade 46 passerade tunnlar från start till mål, varav 3 var i Stockholm. 36 av 58 timmar på resande fot. Men vi hann med att sammanstråla med vänner på vägen. Fantastiskt roligt.

Jag lyckades knäppa några bilder på vägen. Hela landskapet osar inspiration. Har du inte upplevt det norska fjordlandskapet än så sätt upp det på TO-DO-listan. Men vänta inte för länge. Du kanske vill åka fler gånger.

Johnny Cash stod för större delen av det musikaliska utbudet i bilstereon. Då vännen gick igång på San Quentin-texten så skalv jag i mitt djup av Highwayman.